Lia

Det har poppat upp massa sidor på facebook som dissar mona sahlin.
Jag förstår inte riktigt varför.
Är det för vad hon står för eller för att hon är just mona sahlin?
Jag är äckligt socialistisk. Det har kommit upp tidigare i den här bloggen. Jag tycker inte om utförsäljningarna. Alla dessa nya aopteksloggor skär i mig. Hjärtan och gud vet vad. Och så sänker de skatterna. För att de fått in lite pengar på att sälja ut skolor, apotek och sjukhus till underpriser. Hurra säger folk. En femhundring mer i månaden, gud så trevligt! Tänker folk inte på att alla försäljningar genererar engångssummor och att statens kassa bara blir mindre och mindre?
Antagligen, och antagligen hurrar de över det också, för ensam är stark. Rädslan för fattigdom och att bli utslagen ska sporra människor till att starta egna företag och visa sig självständiga.
Rädslan för att inte kunna betala sina sjukhusräkningar ska få folk att bli friska och arbeta och sluta vara en siffra i arbetslöshetsstatistiken eller ta sig ur långtidssjukskrivningen.

Västerländska människor, som tidigare bara hade gemenskap genom staten ska nu tas ifrån den helt och klara sig själva. Utan skyddsnät och fasansfulla bidrag.

Men alla har inte en familj de kan vända sig till om de inte får bostadslån. Som gammal kanske du ens inte Vill bo i en bostadsrätt/villa då det innebär bra mycket mer jobb för egen del, eller som du måste betala för. Men det är ju lugnt. Då finns det ju äldreboende. Där de skär ner på maten för att spara pengar, där de skär ner på umgänget för att personalen kostar för mycket. Och äldreboendena är ju konkurenskraftiga så vi behöver inte bry oss om att kontrollera dom för är de dåliga vill ju ingen bo där. Eller? Hur är det med dom som inte ens kan tala för sig själva?
Det konsumtionsstyrda samhället fungerar hemskt bra för de som faktiskt kan konsumera. För de som har råd att välja.
Ensam är inte stark.
Ensam är bara ensam.

Jag har köpt vinterskor. Såna som ser ut som pjäxor och egentligen är ganska fula men som i sin aura utstrålar funktionalitet så de har en viss status ändå. Tror jag.
Jag tänker mig att det är ett steg i rätt riktning. Eller i alla fall i någon riktning. Bort från modehysterin. Samtidigt är det lite tråkigt. Det är ett kapitel som stängs bakom mig. Inte så att jag varit en trendkossa någonsin. Men ni vet. Tiden då man brydde sig om viplista och vad man ska ha för uppsättning i håret är lite förbi. Nu är det mer jobbsnack, hemmakvällar och prat om vad man ska ha för matbord för att få plats så många som möjligt runt det.
Eller vad man ska ha för sofftyg för att göra den gigantiska blobben till soffa lite snygg och inte bara bekväm.
Bekväm var ordet.
Jag har blivit bekväm.
Och med bekvämligheten kommer obryddheten om att jag faktiskt blivit bekväm. De hör lite ihop. För skulle jag bry mig om att jag blivit bekväm (läs ful och oengagerad rent estetiskt) så hade jag ju heller inte varit det.
Men ändå, något är det ju som går i graven. Viss sentimentalitet tillåter jag.
Är det det här som är att bli vuxen?
För att hedra detta uppvaknande bjuder jag på en låt av Stimming. Minimal techno när den är som bäst.
(Vuxen som jag är får ni hitta den och ladda ner den själva, det är bara en youtubelänk)

eftersom alla andra gör listor över 2000talets bästa filmer ville jag också göra det. Otroligt roligt.

för övrigt är jag världens dubbelmoralfitta som precis ringde och beställde en mcfeast från mc donalds. (alltså inte ringde till mc donalds, utan till en kollega som ska handla på mc donalds (parentes inom parentesen= kan inte sluta skriva mc donalds, det är som att säga woldermort om man är harry potter, som för övrigt blivit ganska vuxen och min separationsångest kan inte annat än att gråta en skvätt över att serien snart tar slut))

Alltså det är ingen som skriver bloggar längre. Fatta det. Det är såå ute.

Hallå vilken fantastisk låt och vilken video sen då.
Kan inte sluta lyssna.
Nam.

Stockholm är en liten ankdamm brukar Emma alltid säga. Jag håller med.

Jag äter.
Jag äter peperoni. Ur en liten skål. Jag slänger stumparna i en annan skål. Skålen jag åt blåbärsfil med müsli ur. Mellan tuggorna äter jag vitkål. För konsistensens skull.
Samtidigt tittar jag på greys anatomy. jag har inte kommit till den jobbiga biten än då jag börjar gråta (den kommer Alltid, tro mig)
jJag måste ha hörlurar för jag hör inte vad de säger mellan tuggorna.
Jag tror att det jag gör är en aningens osunt. Eller sättet jag gör det på i alla fall.
Innan peperonin åt jag grön sparris med salt på. Jag tinade dom i hett vatten ungefär samtidigt som jag åt en ost. En ost, okej inte en hel ost, men ändå ganska mycket. Typ 150 gram kanske. Och innan det åt jag skorpor med fikonmarmelad.
Hur som helst. Jag tror jag är lite överarbetad och ledsen. Anastelle är jättearg på mig för jag missade hennes födelsedagsfirande och jag förstår henne.
Jag känner mig dum o ledsen så jag äter.
Nu sprutade jag peperonisaft på min dator.

Känns inte vikten av att få veta exakt Vilka låtar som spelades på Guantanamo ganska irrelevant i sammanhanget?

jag tänkte att det var längesen. att det har gått en evighet och att jag borde skriva något. Något litet åtminstone. men det lockade fan mer med att se nicole richies nya frisyr och hur man "får den" på bloggportalens första sida.
Sanningen är väl att jag blivi lat. Eller nåt.
Jag är ganska lycklig idag. idag som i de flesta dagar just nu i mitt liv.
Kanske är det för att jag har en pojkvän. Kanske är det för att jag gick igenom en skitjobbig upplevelse förra året och återhämtade mig. Kanske är det för att jag har ett jobb som jag trivs hyfsat bra med. (om det inte vore för att jag tjänar skitpengar)
Jag träffade mitt ex när jag var i Berlin förra helgen. (mindmap: när jag frågade om han trivdes på sitt jobb sa han: Yes of course, I'm rich)
Han var ett as. Som vanligt antar jag men jag har alltid ursäktat hans manschauvinistiska karaktär med att han är intelligent och det faktum att jag var kär i honom gjorde ju inte saken bättre.
Nu när jag tänker på det är det rent fruktansvärt att han är intelligent Och mansgris. De är ju de värsta liksom.
Killen hade fever ray på sin dator och jag sa att jag skulle gå på konserten i december. Han sa att det var coolt men att han bara gillade hans låtar. Vilka hans låtar sa jag, Fever ray är ju Karin dreijers soloprojekt. Nää sa han, killen har ju fortfarande producerat det. Eh nä sa jag, sjukt irriterad över att han bara tog det för givet.
Men exet fortsätter, menar på att det är ju så de (Karin och Olof Dreijer) alltid har gjort, att killen producerar och tjejen sjunger. Exet grundar sina påståenden på enbart ENBART det som känns självklart för honom. Nämligen att killar kan. Tjejer kan inte.
Och så lägger han till att hennes röst är patetisk. Pathetic, it sounds pathetic.
Men exet lille, det är hennes röst på hela skivan vet du väl. Hon har ju bara pitchat ner rösten så den låter manlig.
Jesus christ. Just då hatade jag honom.

jag tror jag tappade bort den samtidigt som min ipod shuffle. nån som sett?

Den här har jag producerat.
åh så nöjd jag är med resultatet.
Andreas Grega är så fin så fin i sin rustning.